Samurajerna dominerade Japan under ett millenium

Historia.nu med Urban Lindstedt

Den japanska samurajen representerade en unik krigarkultur som saknar en självklar europeisk motsvarighet, och har idag en stark närvaro i populärkulturen. Samurajerna var krigare som tjänade i det feodala Japan från 900-talet till 1800-talet.

Samuraj-klassen växte fram ur lantliga miliser och kom med tiden att få ärftlig adelsstatus. Under århundraden dominerade samurajerna det japanska samhället, fram till Meijirestaurationen 1868 när de förlorade sina privilegier.

I detta avsnitt av Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Ingemar Ottosson, docent i historia vid Lunds universitet som bland annat skrivit Japans historia.

Under 900-talet var samurajerna vasaller som svor lojalitet till kejsaren och tjänade honom. De tjänade ofta under en länsherre, känd som en daimyō. En herrelös samuraj kallades för en ronin. Deras betydelse och roll i samhället förändrades dock över tid.

Under den japanska senklassiska Heian-perioden (794–1185) var samurajens huvudsakliga vapen pilbågen, Yumi (弓), som de använde till häst. Vid närstrid användes naginata, ett svärdliknande vapen. Samurajen var också utrustade med föregångaren till det kända katana-svärdet, det så kallade tachi-svärdet, samt ett kortare, knivliknande svärd som kallades för tantō.

Det fanns även kvinnliga samurajer i det feodala Japan. Under åtta århundraden stred kvinnor i otaliga slag och belägringar. Utgrävningar från japanska slagfält bekräftar att närmare 30 procent av krigarna var kvinnor.

Efter de två mongoliska invasionsförsöken av Japan (1274 och 1281) blev det uppenbart att samurajernas traditionella krigföring var otillräcklig för att kunna försvara landet mot ytterligare invasioner från det asiatiska fastlandet. En större betoning började läggas på tätpackade formationer av uppbådade bönder, och samurajen började strida mer i formation, som en enhet, istället för som individ.

Under slutet av Ashikaga-perioden fram till början av Edoperioden befann landet sig i nästan konstant ofred. Den japanska överhögheten, i formen av den militära härskaren shogunen, hade förlorat all sin auktoritet och sitt inflytande; därmed också kontrollen över landet. Detta tillät mäktiga länsherrar, Daimyō, att utan konsekvenser föra krig mot sina grannar i hopp om att expandera sina domäner, och därmed sin makt och sitt inflytande.

Under 1600-talet, efter sengoku-jidai-perioden (bokstavligen "tiden då landet var i krig"), minskade samurajernas militära betydelse. Under Edoperioden (1603–1867) ägnade samurajerna sig allt mer åt byråkratiska sysslor. De blev igen en slags aristokrati, men nu runt shogunen istället för kejsaren. Hierarkin var mycket strikt och icke-samurajer var rättslösa gentemot samurajer.

Vid Meijirestaurationen 1868 avskaffades samurajernas privilegier, bland annat rätten att bära två svärd. Detta ledde till en rad samurajuppror, varav det största och sista var Satsumaupproret 1877. Under Meijiperioden omorganiserades ståndssamhället och samurajfamiljerna blev till den nya klassen shizoku.

Bild: Samurajer från Satsuma-klanen, under Boshinkrigsperioden (1868–1869), av Felice Beato, Wikipedia, Public Domain.

Musik: Japanese Hotchiku Flute av Psystein, Storyblock Audio.

Lyssna också på Meijirestauration – världens snabbaste modernisering.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.

---

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.