Till sakernas försvar

OBS: Radioessän

Med avstamp i boken Döstädning av Margareta Magnusson försöker Katarina Wikars sortera, spara och slänga. Men klarar man sig verkligen utan gamla julkort från trettiotalet?

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Från 2017-10-16.

Var är saxen diabilderna från Sicilien åttiofyra femton årgångar av svensk bokhandel barnens betyg vart går alla nycklarna var är handskarna mammas brudklänning hammaren kokboken vägen ut...

När hemmet växer en över huvudet är det är mer än en grå mapp från Ordning och reda som behövs. Du kan ha börjat samla på facktidskrifter, och sen en dag staplar du tusen på tusen i högar. Kan inte längre slänga ett reklamblad ens. Miljoner tyskar är Messies läser jag på webben. Kommer från engelskans mess förstås. En Messie är ofta korrekt klädd, många har akademisk examen, sociala eller pedagogiska yrken: kan vara lärare, läkare, sjuksköterskor, socialarbetare. Messies har fasad. Kan vara perfektionister på jobbet. Och ha privatlabyrinter hemma.

Så illa kanske det inte är hemma hos – oss. Men hur rensar man upp innan det är försent? Hur bedömer man sakers värde? Och vem definierar ordningen? Det är skillnad på döstädning och dödstädning kan man lära i Margareta Magnussons handbok ”Döstädning” som blivit en internationell bestseller. Döstädning är det man ägnar sig åt själv, man rensar helt enkelt så barnen och andra efterlevande inte ska bli helt belamrade av prylar de inte vill ha. För då får de tillbringa resten av sina liv med att just dödstäda.

I min släkt har ingen döstädat på säkert fyra generationer. Vi har helt enkelt grejerna kvar, fint som fult, trasigt som helt. Ingen har som det förordas i Döstädningsboken gjort sig av med en enda onödig pryl för att göra vardagen lättare att hantera. Man ställde helt enkelt bara in det i kallskrubben eller på någon vind.

Ingen har så nu mycket bråte som jag, och nu pratar vi fallfärdiga smedjor, hammockskelett från sextiotalet och trasiga tegelpannor i tusental. Jag läser ”Östern”, den polske författaren Andrzej Stasiuks nya essäbok och känner mer igen mig än i Döstädningsboken. Det känns som om jag om inte ska städa ut hela kommunismen så åtminstone stora delar av både jordbruks- och industrisamhället.

En väninna med gammalt hus påminner mig om ordet - rämmil.

I stan finns det firmor som heter sånt som Orkar inte du så orkar vi. Som kommer och tömmer ens lilla källarförråd och kör till tippen. Sånt finns inte på landet, man tar hand om sitt eget bråte eller också inte. En väninna med gammalt hus påminner mig om ordet - rämmil. Det är dalmål, och ett ord man inte kan klara sig länge utan. Min mamma brukade öppna en dörr till någon gammal loge för att strax stänga den igen och utbrista: där är bara rämmil. Rämmil är just skrot skräp bråte.

Men det fanns en tid före den här konsumistiska tiden som är nu där saker gjordes för att hålla länge. Den som spar han har hette det förr. Innan slit och släng-samhället. Och något man längtat efter länge innan man fått råd med kastade man inte i en handvändning. Och de stackars föremålen som överlevt flera generationer försöker krampaktigt hålla sig kvar på hyllan ännu en stund.

Håll inte på mer än en timme om dan. Släng genast. Bär iväg med till insamlingen omgående.

För det finns en sakernas hierarki. Sparas. Säljas. Ges bort. Och så till sist slängas men inga starka människor i min närhet är det minsta intresserade av något ”kör två ton rämmil till tippen för en middag”-evenemang.

Men hur rensar man upp i ett lite mindre komplicerat hem? Det är lätt. Så här sa en organisationskonsult jag talade med en gång: Man köper tre kartonger, boxar, betar av utrymme efter utrymme. På den första skriver man: att slänga. På den andra: att ge bort. Och på den tredje: att förvara nån annanstans. Håll inte på mer än en timme om dan. Släng genast. Bär iväg med till insamlingen omgående.

Sen finns det en till. Allt som tar kortare tid än trettio sekunder att åtgärda gör du på en gång. Det verkar superkorkat, men funkar. Efter dessa två metoder organiserade jag ett hem jag hade förut. Det tog två helger. Allt borta, den gröna sidenklänningen med vinfläckar, mitt allergitestade täcke från sjuttiotalet, hälften av barnens gamla teckningar.

Men det var då. Och saker har en tendens att återackumulera sig. Jag kan tillbringa timmar med att gruppera om. Försöka ta bort. Ska alla vaserna stå ihop eller isär? Var ska gipsschäfern med trasiga öron vara? I soptunnan kanske? Men samtidigt är det det med endast affektionsvärde som definierar en, det handplockade, det som skapar den där hemtrevligheten. Om man inte har den i sig själv får man försöka med sakerna. Och annonserna som vill köpa hela hem har alltid fått mig att må dåligt, för ett uppköpt hem är ju inget hem längre.

Tänker jag när jag öppnar ännu en byrålåda på landet och blir sittande med julkort från trettiotalet och almanackor med mycket gammalt väder i.

Det går inte heller att ladda föremålen hur länge som helst. Förr eller senare blir de avförtrollade, av med sina historier. Ibland blir jag ledsen när jag tänker på att jag är den sista som vet vad min mormors alla väninnor hette, de som snart bleknar bort från gamla ateljéfoton från förrförra sekelskiftet, sönerna vaknar till och pekar på en väninna: hon ser ut som Kirsten Dunst, säger de.

Män tenderar att spara det mesta, läser jag i ”Döstädning”. Min exman sparade en död uggla i en kartong, den hade flugit in genom det öppna spjället i sommarhuset en höst och svultit ihjäl. Den glömdes sedermera kvar på en piskbalkong på Kungsholmen i en flytt. Om man flyttar ofta blir man av med saker ofrivilligt, en kartong här och en där försvinner, och man tvingas gå igenom allt, om och om igen, bära ner till grovsoprummet. Ofta bär någon granne omedelbart upp samma sak till sig. Och det enda man med säkerhet vet är att sakerna helt osentimentalt överlämnar sig i någon annans händer. Det är inte de som är nostalgiska.

Nya ägare skapar egna minnen, skriver Margareta Magnusson så klokt. Och du behöver inte veta vart allt tog vägen när du är borta, läser jag. Min äldsta son brukar se sig om i vardagsrummet och säga: det ser ut som en lampaffär här. Hur många tallrikar behöver du? Han kommer nog att osentimentalt ta till tippen. Som min gode vän som när hans mamma dog genast bar ut 30 sopsäckar ur lägenheten med vad han kallade skräp och bråte. Så det är bättre slänga själv.

Nya ägare skapar egna minnen, skriver Margareta Magnusson så klokt. Och du behöver inte veta vart allt tog vägen när du är borta.

Det brukar sägas att informationssamhällets vinnare blir de som kan sortera och strukturera de stora informationsmängderna som väller in. Och nu är det allt fler som inte kan det, sortera. Är det vår tids sjukdom? Och är det därför alla älskar döstädningsboken. Att vi är som internet i hjärnan, länkar samman godtyckligt, efter infall och impulser, vet inte vad som kan komma till användning, vad som hör ihop med vad. Tänk om det är ett feltänk. Informationssamhällets vinnare är de som kan trycka på delete snabbast, som kan hiva en bunt papper olästa i sopsorteringen.

Det kan också vara så att medan vi bygger brandväggar mot informationen så väller sakerna in. En skydd att boa in sig i. Vem vet om en gammal teve kan börja funka igen, om inte en trasig brödrost kan ha ett estetiskt värde. Om jag vaknar upp en dag och har tappat minnet, så kanske mina högar kommer att tala om för mig vem jag har varit. Och då måste jag bara vrida och vända blicken ut och in, citera min gamla favoritdikt av poeten Konstantinos Kavafis fast den kanske inte alls passar in här: "de måste finnas kvar, de arma tingen, någonstans."

Katarina Wikars, medarbetare på kulturredaktionen