Kvinnor som väntar slösar inte bort sin tid

OBS: Radioessän

Den väntande kvinnan har inte alltid varit en stereotyp. Och väntan kan vara värdefull, inte minst i en kreativ process. Karin Brygger reflekterar kring litteraturens väntande kvinnor.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Mina starkaste barndomsminnen av väntan handlar om en far som inte kom. Eller kom för sent. Inte tio minuter, men kanske en timma, två timmar, en dag, en vecka. Jag minns en sommardag när jag stod på trottoaren utanför mitt och mammas hyreshus, med min väska. Pappa hade, trodde jag, kommit hem från någonstans långt bort och skulle hämta mig för en sommarvistelse. Jag stod i sommarens ljus. Väntade. Men pappa kom aldrig och jag fick till slut gå tillbaka in och bekänna min övergivenhet för mamma.

Men väntan behöver inte vara en död erfarenhet. Ur den stiger det vi ännu inte vet fram. Väntan är därmed som lyssnandet, en förutsättning för ny kunskap. Om vad? Tid? Om jaget? En annan människa? Eller kanske om hårt fästa föreställningar om vad en väntande kvinna är?

Sedan något halvsekel har kvinnan som väntar på en man blivit en stereotyp man ser på med beklagande blick. Men hon har inte alltid betraktats så. Se på Penelope, som väntade på Odysseus i tjugo år. Väntan utarmar inte hennes gestalt. Som karaktär byggs hon tvärtom upp genom sin hängivenhet. Förlöjligandet av den väntande kvinnan kan med det i bakhuvudet ses som ett slags utsuddande av nyanserna i relationen mellan väntan och frånvaro. Kvinnans svar på frånvaro beskrivs som passivt, medan orsaken – den försvunna mannen – skildras som aktiv frihet. Och med ens har vi glömt att en vuxen kvinna har förutsättningarna för att själv definiera vad hennes väntan innebär.

Simone Weils nästintill sakrala påminnelse om att de som inte upplever avstånd, faktiskt inte heller är åtskilda säger något om vad det betyder att vänta. Oavsett smärtan det kan medföra att vänta så är det älskande tillstånd som är väntans förutsättning ett priviligierat tillstånd.

Romaner och dikter med väntan i centrum skildrar ofta väntan som en kombination av förtrollad leda och vidgad erfarenhet. Den koncentrerade ensamheten ger upphov till existentiell kunskap. Inte sällan är den början på en konstnärlig process. Men väntan kan förstås vara både en startpunkt för skrivande och enformig leda. Poeten Debora Vogel skriver i dikten Trötthet om hur tiden förvrängs: ”Räkna inte år. /Det finns bara dagar”.

Det är i dikten åter den femtonde dagen i månaden – många ”den femtonde” har redan kommit och gått. Många gånger har äppelträden blommat och blivit gula. För henne finns nu bara en enda dag, och den kommer tillbaka tusen gånger.

Det repetitiva står i centrum för Vogels poetik men för den noggranna läsaren är det ändå lätt att upptäcka hur den väntande blicken framtvingar nya dimensioner ur gatorna där dikterna utspelar sig. Det är inte bara en enda dag, som trädevfaktiskt, om det nu är en han, som diktjaget söker: ”Det var inte en gul dag, då allt står på spel/ inte heller en blå kväll, då man är utom sig av väntan - / när du kom till mig- /utan en grå eftermiddag/ mellan två tryckande eftermiddagar”.

Debora Vogel föddes 1900 i staden Burshtyn, i nuvarande Ukraina i en judisk familj. Det mesta av brevväxlingen med författaren Bruno Schulz, som hon inte gifte sig med eftersom hennes mor avvärjde den kärleken, är förstörd. Ändå faller det sig lätt att undra om dikternas väntan handlar om honom. De flesta utspelar sig på gatorna och de två brukade promenera.

En samtida beteendeterapeut skulle säkert gett vogel rådet att släppa taget och ”börja leva”, övertygad om att detta ”leva” inte finns inuti människan och inte heller i skrivandet, utan bara handlar om vad vi gör eller inte gör. Kanske hade det rådet gjort Fogel lyckligare. Men det skulle ha omintetgjort en del av hennes starkaste poesi. Identitet och skrivande är sammantvinnat och skrivande en praktik som alltid riktar sig mot något eller något, utanför det egna jaget.

1942 sköts Debora Vogel brutalt till döds i Lvivs ghetto. Två år senare föds en annan kvinna som skildrat väntan. Det är 2022 års nobelpristagare Annie Ernaux. Också hon fyller sina papper med bågnande begär bundet i väntan. Från vogels poetik, som drivs av ”det statiskas mobilitet”, det vill säga av en leda som blir levande, är det faktiskt inte så långt till den fusion av besatthet och väntan som Ernaux levandegör i boken Sinnenas tid.

Ernaux väntar på den ryske diplomat som var hennes älskare i ett och ett halvt år. Under denna tid ockuperar han, och hennes väntan på honom, Ernauxs hela varelse. ”Sen september förra året har jag inte gjort annat än väntat på en man: att han ska ringa mig eller komma till mig.”

Där Vogel skriver fram hur världen utanför gestaltar sig medan hon väntar, undersöker Ernaux vad den sexuella passionen gör med hennes eget liv. Allt förtrollas. Därvidlag är de två författarna lika: väntan visar dem vad de förut inte visste. Kroppens hetta och leda fungerar som ett framkallningsbad. Ur det osynliga sköljs det synliga fram och måhända är det inte mannen de ser, men något vad han gjorde med den väntande. Vad som uppstått är ett tänkande.

Gemensamt för de väntande är dessutom att de börjar mäta tiden på nya sätt. Som Ernaux uttrycker det: plötsligt mäter hon den med hela sin kropp. Vad är det om inte en upptäckt av att kroppen är alltings mått. Och att det måttet inte är hugget i sten.

Det är förvisso möjligt att väntan gör en människa galen. Men det är också möjligt att det är passionen som gör det. Det verkligt intressanta med detta står ändå fram: det är bättre där, i galenskapen och ledan, än det skulle vara om jaget slutade vänta.

När jag betraktar dessa kvinnors passion och väntan som källan till så mycket mer än en bild av en passiv kropp, minns jag plötsligt att både Ernaux och ännu en passionerad kvinna, Marguerite Duras, ständigt återvänder till sina passioner för att skriva om dem på nytt. Vad har hänt? Jo, tiden har åter verkat. I Se perdre skriver Ernaux ut hela sin dagbok om tiden med den ryske älskaren. När Duras sent i livet får veta att den kinesiska älskare hon skildrar i romanen Älskaren dött skriver hon helt sonika ännu en bok: Älskaren från norra Kina.

I Ernauxs förord till dagboken beskrivs hur den ryske älskaren förkroppsligade den universella principen om begär, död och skrivande. Duras menar att återvändandet till berättelsen gör henne till romanförfattare igen.

Litteraturens väntande kvinnor motsäger således tanken på att tid skulle sakna värde om den tillbringas i väntan. Den väntande kvinnan hos Vogel och hos Ernaux mister inte sin subjektivitet. Hon bygger upp kunskap om både den värld hon vistas i - och om sig själv. Väntan som upptäcksresa, helt enkelt.

Karin Brygger är poet
författare och adjunkt i Medier, estetik och berättande